Henry Miller og en klovn

En liten perle til glede for nye lesere.

BOK: En gang i blant finner du en bok i en bokhandel og føler at det er boka som har funnet deg – ikke omvendt. Da dreier det seg som regel om en utgivelse utenom hovedstrømmen, utgitt i ren entusiasme.

«Clowner och änglar är så gudomligt anpassade till varandra.» Slik formulerer Henry Miller seg i epilogen til sin 43 sider lange fortelling «Leendet vid stegens fot» (smilet ved stigens fot), en novelle som opprinnelig ble skrevet i 1948. Poeten Reidar Ekner sørget for at den ble utgitt på svensk, og nå har han stått bak et lyspunkt av en nyutgivelse – med et nyskrevet etterord.

Sirkusliv

Miller fikk i oppdrag av kunstneren Ferdinand Leger å skrive en tekst til en utstilling med 40 bilder som framstilte klovner og annet sirkusliv. Dermed kom figuren Auguste til Miller, som i en drøm. «Auguste är unik i så måtto att han kom ur det blå,» skriver Miller. «Men vad är det blå som omger och innesluter oss om inte verkeligheten själv?»

Inntil dette punktet i sitt forfatterskap hadde Miller stort sett hatt levende modeller. I alle sine frodige, livskåte, eventyrlige, filosoferende memoarbøker hadde han skildret en såkalt virkelighet. Men nå begynte han å dikte. Dermed fikk han følelsen av å komme virkeligheten enda nærmere.

Den merkeligste

Boka er en enkel fabel eller et evangelium om en klovn, en skikkelse som med sin uutgrunnelige veksling mellom sorg og glede blir et makeløst symbol. Klovnen skiller seg fra verden med en latter. Men ingen rungende latter. Snarere en taus, gledesløs latter, en latter som lærer tilskueren å le av seg selv. En latter født av tårer.

«En clown är en handlandets poet. Han är den berättelse som han framställer. Och det är ständigt samma historia – beundran, hängivenhet, korsfästelse,» skriver Miller, som slår fast: «Av alla de bärettelser jag skrivit är denna kanskje den märkligaste.»

Det sier ikke lite, for selv når Henry Miller skriver om virkeligheten, er det en forunderlig visjon han maner fram. Uansett hva han skriver, stemmer det overens med følgende hentet fra bokas epilog: «Mitt hela syfte, när jag skriver, är att säga sanningen som jag känner den.»