Karin Boyes vanskelige hverdag

23. april 1941 forlot Karin Boye huset hun bodde i. Noen dager seinere ble hun funnet død etter en overdose. Hva slags liv hadde hun levd? I dag markeres 100-års-dagen for den svenske dikteren Karin Boyes fødsel.

Karin Boye traff tidlig venninnen Anita Nathorst, en sju år eldre teologistudent, som kom til å bety mye for henne. Man antar at det var forholdet til Nathorst som gjorde at Boye i ung alder ble oppmerksom på sin seksuelle legning. Men selv om vennskapet varte livet ut, ble aldri Boyes kjærlighet gjengjeldt.

Kriser

Boyes biograf Margit Abenius skriver at dagbøker fra ungdomstida viser at Boye tidlig reflekterte over både sin seksuelle legning og religiøse temaer.

- Jeg er buddhist, skal hun ha uttalt i tidlig skolealder. Noe hun forklarte med at bibelhistoriene var så velkjente at en ny verden åpnet seg da hun hørte om buddhismen.

Selv om Boye etter hvert slo seg til ro med kristendommen, viser flere av diktene i hennes første diktsamling tydelig refleksjoner omkring religion.

Da Karin Boye bestemte seg for å oppsøke den anerkjente forleggeren K.O. Bonnier i Stockholm, var hun så nervøs at hun tok med seg moren. Bonnier lovte å lese diktene, men sa samtidig at svært mange skrev dikt, mens svært få kjøpte dem. Likevel: 10. februar 1922, fikk Boye beskjed om at Bonnier ville gi ut hennes første diktsamling « Moln». Fra samlingen «För trädets skull» (1935)

Artikkelen fortsetter under annonsen

Samfunnsengasjement

I 1920-åra studerte Boye i Uppsala og Stockholm. Hun tok gresk, nordiske språk (en spesiell interesse for islandsk er tydelig i hennes diktning) og litteraturhistorie (et fag hun ikke likte særlig godt på grunn av oversystematisering og lite fri tenkning). I studietida var både Boye og venninnen Nathorst i et miljø med interesse for Freud og psykoanalysen. Denne interessen gjenspeiles i Boyes dikt. Hennes andre diktsamling, « Gömda Land» (1924), ble sett på som bedre enn « Moln» av både kritikerne og Boye selv.

Boye var aktiv og samfunnsengasjert, men da hun ble med i den idealistiske studentorganisasjonen Clarté, overrasket hun mange av sine venner. De kjente henne som en kristen og borgerlig oppdratt kvinne. Clartés medlemmer var stort sett venstreradikale og antireligiøse.

Dødslengsel og livsmot

Sterkt pågangsmot og optimisme står i kontrast til en intens dødslengsel, indre frustrasjon og konflikter. Boyes litterære produksjon er mangefasettert og inneholder både det sterke og det svake. Eksempler på dette ser vi blant annet i flere av diktene fra samlingen « Härdarna» som kom ut i 1927.

«I rörelse»

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och meningi vår färd -

men det är vägen, som ärmödan värd.

[...]

Bryt upp, bryt upp! Den nyadagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

«7»

[...] Jag orkar inte mer, fastäninget har skett.

Dödstrött är jag. Vad har jag gjort?

Kanhända har jag strävat i land som ingen sett?

En tung möda hade jag vidsoluppgångens port!

Jag släpade stenar i sömnlös natt.

Då reste sig ett marmorslotti skimrande ståt.

Min ångest lyfte tinnarna.Av springbrunnens skratt

man hör ej mer, att alla dropparen gång var gråt.

Som eld flammar rosornamot pelarnas sten,

och solvita torn dricker himlensblåa ro.

Men över porten står det TRVST. Och luften är ren.

Och jag har bett til änglarna, att där ska du få bo.

Humor og lettbeint ironi var heller ikke fjernt for Boye, et eksempel på dette finner vi i diktet

«Från en stygg flikca»:

Jag hoppas du inte alls har det bra.

Jag hoppas du ligger vaken som jag

och känner dig lustig glad og rörd

och yr och ängslig och mycket störd.

Och rätt som det är, så får du brått

att lägga dig rätt för att sova gott.

Jag hoppas det dröjer en liten stund...

Jag hoppas du inte får en blund!

Destruktivt forhold

Boye giftet seg på slutten av 20-tallet med Leif Björk, en av vennene i Clarté, men ekteskapet ble kortvarig. I 1931 fikk Boye en alvorlig depresjon og i 1932 flyttet hun til Berlin for å gå i psykoanalyse. Der traff hun Margot Hanel, en 12 år yngre kvinne som hun innledet et forhold til. Etter at Boye hadde flyttet tilbake til Sverige inviterte hun, ifølge biograf Abenius, sin tyske venninne Hanel til å komme og bo hos seg i Stockholm. Dette samboerskapet utviklet seg ikke positivt. Hanel var sjalu og nektet Boye å treffe sine litterære venner. Etter hvert fikk hun en kronisk sykdom, noe som medførte at Boye måtte pleie henne. Forholdet var preget av frustrasjon og avhengighet.

Diktet «Till dig» fra samlingen « De sju dödssynderna» (1941) er tilegnet Hanel.

Du min förtvivlan och min kraft,

du tog allt eget liv jag haft,

ock därfor att du krävde allt

gav du tilbaka tusenfalt.

Umulig kjærlighet

På slutten av 30-tallet intensiverte Boye kontakten med venninnen Nathorst. Boye dro til Alingsås, nær Göteborg, for å være nær og hjelpe Nathorst som hadde fått hudkreft, men antakelig også for å komme seg litt bort fra det kompliserte forholdet til Hanel.

«Din röst»

[...]

Din röst: jag har hört den i tjuga år,och allt vad du har sagt

har legat sjunket i mig och glömt, men laddat med makt.

Nu hör jag det ord för ord som i går, det fyller natt och dag.

Det var mina ådrors värme. Det var mitt hjärtas slag.

Vad är det för djup i oss, där allt det gångna finns?

Eller är det bara DITT väsen,

DIN røst jag minns?

Det var mitt livs fullbordan. Hur mognade den till slut?

Ett kvävt träd, ett våndans träd, slog äntligen ut.

Jag vet det, för alla säger det: din tid är kort

Jag kan inte föreställa mig, att du går bort.

Det finns ingen värld att leva i, där du inte bor.

Min tanke förnekar undret. Men hjärtat tror.

Samtidig skrev Boye stadig brev til Hanel, hvor hun forsikret henne om sin vedvarende lojalitet.

Boye innså for alvor sin kjærlighet til Nathorst, men også at den aldri ville bli gjengjeldt. Nathorst flyttet etter hvert til Malmö. Ikke lenge etterpå ble Boye funnet død av en overdose. En måned seinere gasset Hanel seg i hjel. I august døde Nathorst av kreft.

I diktet «På botten av tingen» fra « De sju dödssynderna», som kom ut posthumt, skildrer Boye overgangen til døden. Også her finner vi alt hos Boye. Det lette og styrken, forventningen om noe godt og - dødslengselen.

Jag läste i tidningen att någon var död,

någon som jag kände till namnet.

Hon levde, som jag, skrev böcker, som jag, blev gammal,

och nu är hon död.

Tänk att nu vara död och ha lämnat bakom sig allt,

ångest, fasa och ensamhet, och den oförsonliga skulden.

Men en stor rättvisa ligger gömd på botten av tingen.

Alla har vi en nåd att vänta - en gåva som ingen rövar.

ENGASJERT: Karin Boye skrev seg inn i hjertene på leserskarer de fleste bare kan drømme om. I dag feires 100- årsdagen for hennes fødsel med fordrag, musikk og opplesning på Voksenåsen i Oslo.