(Dagbladet): «Hva faen holder vi på med?!»

Slik starter et innlegg politiet i Lund i Sverige la ut på deres Facebook-side i går. I den følelseladde meldingen beskriver politimannen «Tobbe» en hendelse der en 16 år gammel flyktning forsøkte å ta sitt eget liv, men ble reddet i siste sekund.

Innlegget har nå blitt delt over 50 000 ganger, og er likt av nesten 140 000 mennesker.

Les hele innlegget nederst i artikkelen.

- Et helvete som har ødelagt deg «Stakkars lille gutt. Hva slags grusomheter har du opplevd i livet ditt? Hva er det du har vært med på som gjør at du har det så fryktelig dårlig? Bakgrunnen din inneholder sannsynligvis grusomheter jeg ikke en gang kan forestille meg: Et helvete som har ødelagt deg innvendig og fylt et så ungt menneske med all denne angsten og uroen», skriver politimannen i innlegget.

Det er ikke første gang at politiet i Lund har fått oppmerksomhet for sine oppdateringer på sosiale medier. I starten av juli fikk et innlegg, som også var signert med navnet «Tobbe», mye oppmerksomhet. Den gang handlet det om ambulansepersonell og sykepleiere.

Ifølge den svenske avisa Expressen er det ti politimenn som har som oppgave å oppdatere Facebook-siden, meldinger som skal være svært gjennomtenkte og gransket av politisjefen.

- Det er viktig at identiteten til enkeltpersoner ikke blir avslørt, og at folk ikke blir opprørt av det vi publiserer, sier «Tobbe» (42) til avisa.

- Han ville virkelig ikke leve Han fortsetter med å beskrive hvorfor han skrev sitt seneste innlegg.

- Jeg ville gi politiarbeidet en annen dimensjon. Allmennheten må få vite hva vi i blant må gjøre når vi har politiuniformen på oss, sier han.

Politimannen, som ifølge avisa har jobbet i politiet i 15 år, beskriver også hvordan situasjonen var til avisa.

- Han ville virkelig ikke leve, han var fortvilet over situasjonen han var i. Da vi kom til stedet hadde ambulansen akkurat kommet. Det kjentes ut som om det bare var en liten gutt. Jeg var med han i ambulansen, og måtte stå oppreist for å holde ham nede på sengen. Først seinere ble han rolig, sier han.

Hele innlegget Her kan du lese hele innlegget som ble publisert i går (på svensk):

VAD FAN HÅLLER VI PÅ MED?!

För 25 minuter sedan hängde du dig. 16 år gammal, bara ett barn. Men som av en ofattbar slump kom din vän in i rummet några få sekunder efteråt och lyckades dra loss dig från snaran.

Nu står jag upp i ambulansen, lutar mig över dig och trycker ner dig på båren i ett försök att få dig att förbli stilla. En svettdroppe faller från min panna och träffar dig på högerkinden. Jag gör allt i min makt för att få dig att vara stilla samtidigt som jag försöker behålla balansen när ambulansen hastigt rycker och kränger fram och tillbaka.

En ny ångestattack sköljer över dig och du får ytterligare ett utbrott. Gråten och skriken återkommer och du börjar slå vilt omkring dig i ett desperat försök att slita dig ur mitt grepp.

Genom rutorna i ambulansen tittar jag ut i mörkret utanför. Det blåa ljuset lyser upp och reflekterar allting i vår direkta omgivning, hastigheten ökar något och vi fortsätter vår färd i natten i riktning mot akuten. Vårdaren intill dig ger dig ännu en dos Stesolid i hopp om att du ska komma till ro. Efter en liten stund lugnar du dig lite men fortsätter gråta.

Stackars lilla pojk. Vad har du upplevt för hemskheter i ditt liv? Vad är det du varit med om som gör att du mår så fruktansvärt dåligt? Din bakgrund innehåller förmodligen hemskheter jag inte ens kan föreställa mig; ett helvete som trasat sönder dig inombords och fyllt en så ung människa med all denna ångest och oro.

Du är inte den första jag träffar. Och du kommer absolut inte vara den sista.

Några timmar senare är vi hos dig inne på barnakuten. Du ligger på rygg på britsen, jag och min kollega Cammo sitter intill på varsin sida om dig. Hon pratar lugnt med dig på engelska och försöker trösta dig. Försöker ge dig hopp. Jag pratar i telefon med regionvakthavande befäl, och ett beslut fattas om att du ska bli förd till Barnpsyk i Malmö. Jag hoppas de kan hjälpa dig med alla dina tankar.

Så, till alla med förutfattade meningar om ensamkommande flyktingbarn: Tänk om ni hade kunnat följa med under ett arbetspass i polisbilen och se vad jag sett. Höra vad jag hört. Uppleva vad jag upplevt och känna vad jag har känt.

Då tror jag ni både hade ändrat åsikt och skämts rejält. Och sedan ställt en fråga och riktat den till hela mänskligheten.

För alla lever och bor vi på den här, vår enda planet. Vi andas samma luft, vi skrattar och gråter tillsammans, vi föds och vi dör. Men vi fortsätter tillåta en värld där en treårig pojke från Kobanae som flyr för sitt liv drunknar i Medelhavet och vars livlösa kropp sedan spolas upp på stranden inför ögonen på en förfärad omvärld. Aldrig slutar vi skada våra medmänniskor, ständigt skapar vi nya kriser och katastrofer som resulterar i ännu mer lidande, krig, krossade livsöden, flyktingströmmar och död.

Och nuförtiden, mer än någonsin, borde vi alla ställa oss den där frågan:

Vad fan håller vi på med?

//Lundapolisen, Tobbe