Vi trengte Bråtens galskap

EFTER 4 371 dagar fick traumat ett slut. Under de tolv år som gått sen Peter Forsbergs dragning och Tommy Salos straffräddning i Lillehammer har vår identitet som stor vintersportnation fått sig en allvarlig knäck.

Och egentligen är det värre än så: Fram till i går hade vi inte vunnit ett skidguld i OS sedan Gunde Svan åkte hem femmilen i Calgary 1988. 1988!

Då var Björn Lind knappt torr bakom öronen.

INTE FÖR ATT vi saknat

chanser. Förra gången i Salt

Lake hade vi Per Elofsson, Magdalena Forsberg och Tre kronor, men det slutade med ett klassiskt fiasko (Vitryssland) och några sketna bronsmedaljer. Det har varit som om det räckt att viska «OS» för att svenska vinterstjärnor ska

underprestera.

Därför vågade jag inte tro på guld i sprintstafetterna, trots att båda svenska lagen helt

uppenbart hade läge.

På något sätt känns det

logiskt att det krävdes en norsk vinnarskalle för att förbannelsen skulle brytas.

NÄ R INGE BRÅTEN utsågs till förbundskapten i våras, skrev jag att hans största utmaning skulle bli att odla en vinnarkultur i det svenska skidlandslaget. Vi har många duktiga skidåkare, men som utomstående betraktare har man haft känslan att det viktigaste inte varit att vinna utan att kämpa väl.

Redan efter några veckor som förbundskapten gjorde Bråten till första utspel: Hans svenska längdskidåkare skulle ta sex medaljer i OS.

Det lät galet, orealistiskt, som ett billigt sätt att skapa positiva rubriker.

Men det fanns ett system i galenskapen, har det visat sig. Inge Bråtens offensiva stil var precis vad som behövdes för att blåsa liv i den lite trötta svenska landslagsorganisationen.

Två OS-guld inom loppet av 26 minuter är resultatet av en liten kulturrevolution.

Och, bäst av allt:

Det lär inte dröja 4 371 dagar till nästa gång.